Att leva med psykisk ohälsa är inte det roligast liv man kan leva. Många människor har inte en aning om hur det är att ha det och hur det är att leva med det. Många tror att det är en undanflykt, nått att skylla på när saker inte går ens väg. För mig är det mitt vardagliga liv, har mött många som inte vet vad det innebär att genomgå en känslokarusell, att ena sekunden vara en glad och trevlig person som tar för sig i livet till att i nästa sekund vara som ett litet barn, som gråter för minsta lilla och gå med mörka svarta tankar om hur man ska kunna försvinna från livet. Att när man mår dåligt trä på sig en fasad, en mask och ge sken av att man mår bra. Jag har även aggregationssvårigheter, vilket jag tror att jag har någon form av bokstavskombination. Där står jag i kö för att få en utredning.

Jag har depressioner, panikångest, sömnsvårigheter, aggregationssvårigheter och självmordstankar.

Depression
En depression kommer helt utan förvarning, från ingenstans. Sist jag var hos tandläkaren så låg jag där i stolen och skulle göra en lagning så från ingenstans fick jag en kraftig depression, jag bröt totalt ihop. Tårarna bara sprutade, jag skakade som ett asplöv, jag hyperventilerade och ville bara fly bort från allt, allt som har med livet att göra. Min tandläkare och sköterskan gjorde allt för att finnas till, pratade med mig. Min tandläkare är medveten om min psykiska ohälsa och vet hur hon ska hjälpa mig.

Efter tandläkaren så vart jag upphämtad av min fd. fru Bella. På vägen hem så kände jag att det skulle slå till igen, vilket det gjorde. Jag bröt ihop igen i bilen och Bella fanns där som ett stöd.

Jag har medicinering mot depressioner men har inte fått nya tabletter utskrivna. Men nu så hoppas jag att dom tar det på allvar och skriver ut medicinen igen efter detta.

Panikångest
Det kommer smygandes, det börjar med  att jag får tungt att andas, går över i ett konstant tryck över bröstet (känns som om någon sitter på bröstet), börjar hyperventilera och chippar efter luft. Panikångesten i sin tur triggar depressionen.

Sömnsvårigheter
Sömnsvårigheter har jag haft så länge som jag kan minnas, de senaste 10 åren har jag som max fått 3-4 timmars sömn per dygn, men har jobbat ändå. Jag har många gånger försovit mig och nu har det resulterat i att jag är utan jobb. Anställningen jag hade var en lönebidragsanställning pga ett arbetshandikapp med bl.a mitt förflutna liv( förut klassat hos Arbetsförmedlingen som ett socialt handikapp) och koncentrationssvårigheter. Min psykiska ohälsa har uppdagats under tiden då jag själv tog steget och kontaktade psyk att jag misstänkte att allt inte stod rätt till. Jag har fått lugnande jag ska ta 1 timme innan jag ska sova, men det hjälper mig inte.

Allt detta i kombination med en skilsmässa och separation har gjort mig knäckt på alla sätt och vis. jag känner mig värdelös. När jag mår dåligt så drar jag mig undan och villa bara vara för mig själv och det gör att tankarna sätter igång och dom blir bara mörkare och mörkare och till slut hitta en utväg att kunna avsluta mitt liv, fast i själva verket vill ha någon vid mig som ger mig stöd och är förstående, och som får mig på andra tankar.  Jag går i samtal på psyk hos en kurator varannan vecka. Jag har folk i min närhet som finns där och som står ut med mig. Jag lever nu mera ensam i min och min fd. frus gemensamma lägenhet som jag har tagit över kontraktet på. From i måndags 16/12-2019 så bor min yngsta son Elias hos mig varannan vecka.

Så summan av kardemumman, allt detta har gjort att jag nu är utan jobb. Jag har försökt länge att kämpa men min psykiska ohälsa vann denna matchen. Men jag ska ta mig upp igen och besegra den, fast jag vet att det kommer ta tid. Sen kan jag med ärlighet säga, att hade jag inte haft mina två söner Micke och Elias så hade jag inte funnits kvar i livet. Då hade jag avslutat mitt liv, för att slippa lida och att slippa låta min omgivning lida.

Men likt fågel Fenix så ska jag resa mig ur askan och komma tillbaka, starkare än någonsin.

— Andréas "Bubben" Sandberg

Andréas "Bubben" Sandberg